Vänner för livet

Igår började jag & Daniel med en promenad bland lummiga kullar för att avsluta på döds-tomma-och-onödigt-uppbyggda Heron City med världens livgivande tjejgäng. Det var som att trycka dit den sista pusselbiten. Jag blev så lycklig. De hade färdats från Nyköping för att titta på bio, bara det lite gulligt i sig. Jag SUPER-PASSADE-PÅ, så att säga. Det första jag tänkte när Daniel & jag entrade Heron och såg alla bio-affisherna på väggarna var; "Gud vad jag aldrig skulle betala för att gå och se på Baksmällan". Tio minuter senare har jag köpt en Baksmällan-biljett till mig och en Baksmällan-biljett till Daniel & fått de sämsta platserna i en undanskuffad kant. Men vad gör man inte när en Therese, en Jennie och en Linnea sitter till vänster om en när jag helst hade velat ha dem hos mig dagutochdagin. Jag får liksom passa på. Filmen var faktiskt ganska bra, och vi snodde åt oss bra platser i alla fall.

Det var tufft att skiljas åt. Där de skuffade in sig i den lilla gråa bilen påväg tillsammans mot tryggheten och igenkännheten. Uppväxten. Jag insåg, när jag inte längre kunde se bilen med mina brungröna ögon, att vi blivit så stora och alla verkligen ska åt olika håll. Norge. Stockholm. Uppsala. Försjutton-helajordenrunt.

Kanske kan man ändå se ett träd framför sig. Ett kraftigt ek-träd som är grönt och lummigt och håller för alla vindar. Det har bara växt ut lite nya grenar, en för oss var, där vi sedan ska så nya blad. Men vi är alla små myror som likväl kan krypa tillbaka nedför stammen så att vi kan hälsa på varandra igen. För när allt känns otryggt, när löven blåser av, så står alltid stammen kvar där, fast och stabil och varm oavsett hur kallt det blåser.

Det kom jag på där jag gick genom natten, handihand med en av mina bästa vänner, Daniel.

Vänner är verkligen något att leva för. Särskilt Er.