En ARG dag kan räddas av choklad

Hej. Idag är en arg dag.

Mina dagar är nästan alltid ljuvliga som sockervadd, men denna jävla fredag var en arg dag. Grejen är den att det inte finns nån anledning, mer än eventuellt att jag är tjej och det är en rolig vecka från och med idag. Inget har gjort dagen arg, mer än allt. På historielektionen var jag helt okoncentrerad och satt och skrev sms. Så såg läraren det och blev arg och jag blev jättearg på mig själv i en halvtimma för att jag hade skrivit detdär jävla
smset. För fan, kan jag inte bara sitta och lyssna på hur de jävla kungarna dödar människa efter människa. Jag menar, hur svårt kan det vara? Jag höll på att börja gråta. Väl nere på stan blev jag ännu mer irriterad. Folk köper fula kläder och folk tittar konstigt på en och folk kan vara förjävliga fast de egentligen inte gör något. De kan han skor som gör mig förbannad eller barn som skriker. Om nån har en ful väska rinner bägaren över. Alltså jag fattar inte hur man kan gå och köpa fula saker, och prova en massa fula saker. Och de annars fina höst - träden var fula. Himlen var grå och mina byxor ångrade jag att jag hade satt på mig. Dedär bruna rutiga. Deprimerade jord - byxor. Hej du glade, ta dig en spade, och gräv ner dig så jag slipper se dig - byxor. Det måste vara byxornas fel. Fan åt byxorna. Ikväll är det fest och då måste jag vara glad för att jag vill det.

Det enda jag skulle kunna göra för att förhindra hormonerna från att ramla ner i avgrunden är att skriva denna jävla text, gå ut och jogga 2,8 km. skitsnabbt och skitförbannat och med musik i öronen, för att sedan dra något gammalt över mig (i dethär fallet täcket), och försvinna i det varma mörkret för ett tag. Sedan ska ni se att jag är jag glad igen.

Man kan också göra som mamma: bjuda mig på något, och inte vad som helst. Man kan bjuda mig på choklad. Denna arga dag, när jag hade kommit hem och höll på att bryta ihop för ingenting och ville gråta för allt, kommer mamma emot mig med en kartong. På kartongen står det "TRUFFES fantaisie" och i den låg det fyrkantiga bruna tryffelhokladbitar med rundade hörn. Jag stoppade en i munnen, och utan att överdriva började tårar rinna från mina ögon. Det är sant. Det onda och arga följde med tårarna ut, medan jag åt och åt och åt. Nej, jag tröståt inte. Jag välgörenhetsåt bara. Helt jävla otroligt!!! Efter några bitar choklad går jag in till mamma i köket och skrattar med glädjetårar får plötsligt förmågan att inse det komiska som har inträffat under hela dagen. Dethär är ett bevis på att choklad är mer än bara choklad. Att choklad är en vägvisare när man bara vill ramla ner i avgrunden, att choklad kan få dig att blicka bort från dina sorger, rädda en flickas dag och väcka dig ur graven.

TACK, CHOKLAD!!!

Tänk

Snabbt det går, tröttheten består. Den seglar fram till ljudet av ångande motorer mot en hård bakgrund och månen är rund. Framåtlutad över viddernas bredder, omfamnar dimman mig som bomull. Jag tänker framåt, i samma riktning som jag färdas. Ger upphov till en svag regnbågsliknande skiftning på min näthinna, min regnbågshinna. Måtte jag hinna. Det gula rullar fram över fält jag passerar. Allt går så snabbt, som en rodeo med illvilliga tjurar. Natthimlen med dess stjärnor och mamma måne blinkar. De blinkar stillsamt i en kör av ljusets sånger, trollar bort all min ånger. Sedan bäddas jag ner i skuggornas, tryggheten och lugnets intima land, medan jag håller hårt om din hand. Sandkornen fyller mig med glädje och timglaset fylls åter med tid, när jag får ha dig bredvid.

I've spotted a question

Jo, jag har kommit underfund med, att alla människor jag ser förutom mig själv, spottar. Jag tycker inte att det är fel, jag bara undrar. Allmänt. För jag har gått och funderat på det ett tag nämligen. Folk liksom går på stan och spottar, de cyklar och spottar, de springer och spottar, de läser sms och spottar, ja, vad gör de inte när de spottar? Jag bara undrar varför de gör det? Alltså, jag fatatr att man inte vill ha grejs i halsen, men är det inte jobbigare/värre att först få upp "det" i munnen, där man dels kan känna smaken av detta ljuvliga, för att sedan skjutsa fram det till tänderna och med läpparnas hjälp forma nåt slags "O", för att ytterligare några hundradelar av en sekund senare hala fram en dänga, som man dessutom halar ner hela vägen ner på marken, där hundars trampdynor trampar omkring, och folks skor vandrar. Är det inte lättare att göra ett litet ljud, få upp "det" halvvägs, för att sedan bara svälja detoch inte känna smaken eftersom att man inte har smakgrejer i själva halsen. Sen är det liksom borta - det är över!

Varför är det då mest killar som underhålles av denna typ av sysselsättning? Hm, kan det vara så att spottandet har en maskulin inverkan - att man känner sig lite manlig när man låter grejerna hoppa ur munnen? Kanske är det så.

Tack och lov kan jag skylla på omanlighet när jag en gång i mitt liv provade på spottandets överraskningar. Det gick inte så bra för mig, och det kom alldeles för kort, alldeles för kort...

En mackas hemlighet

Tänk egentligen vad underbart det är att inte behöva tänka på hur länge ni står i duschen och låter vattnet rinna. Vissa av er har kanske varit i någon stuga någon gång där vattnet inte räcker hur länge som helst, och ni har suckat ”ooh”.

Jag slår vad om att ni har tänkt, medan ni sitter och skalar eran potatis, att ”gud vad jobbigt det här är”.

Jag gissar att ni säkert även har fått en oerhörd hungerkänsla vid ett antal tillfällen, gått till skafferiet som är proppfullt och tänkt att ”oh, vad jobbigt, vad ska jag välja, det finns så mycket?”.

Någon har säkert yttrat orden ”I-landsproblem” till dig, i just något av dessa tillfällen, och faktum är att uttrycket stämmer väldigt bra. Tänk vad bra vi har det här i Sverige. Ändå är vi så tillbakadragna, stela och sura. Vi hälsar knappt på varandra.

När jag var i Afrika för några år sedan, slogs jag av en insikt. Folk var fattiga, satt på gatan i söndertrasade kläder. Smutsiga barn spelade fotboll barfota med en pappersboll. Skillnaden är att här var alla glada. Alla hälsade, log, stannade och pratade med varandra. Till och med på bussen började folk som inte kände varandra att prata.

Här i Sverige är det annorlunda. Här vill vi absolut inte att någon vi inte känner ska sitta närmre än minst en meter ifrån oss. Och helst vill vi faktiskt ha sätet för oss själva, även om vi kanske inte alltid visar det.

När jag åkte med en proppfull lokalbuss i Kenya upptäckte jag att de inte alls beter sig som vi gör. Nej, här hjälpte de varandra att komma upp; tog varandra i händerna och drog. Mammor med för många barn, blev erbjudna hjälp från alla i bussen att hålla i något av barnen.

Det jag är förundrad över är just att människor som inte äger i stort sett något alls är gladare och lyckligare än de som man tror äger allt och lite till.

Det är alltså sant som man säger; pengar kan inte köpa lycka. I länder där man har det svårt är det ända som betyder något familj och vänner. De anser att så länge man har dem runt sig så finns det inget att beklaga sig över, hur svårt och kämpigt man än har det. Tänk om alla kunde ha den otroliga inställningen. Vilken värld det skulle bli!

När jag åkte till Kenya med skolan skulle vi besöka ett antal familjer på landsbygden. De visste sedan innan att 8 elever var på väg. De här familjerna kämpar för maten varje dag. Det som gjorde mig rörd var när jag fick se hur otroligt generösa de var emot oss. De hade nämligen, under flera månaders tid, samlat ihop den lilla mat de hade, och när vi stegade in i lerhyddan stod ett helt bord fyllt av väldoftande och välsmakande mat framför oss. Många av oss elever tog det här ganska hårt. Vi skämdes över vårat överflödiga liv. Men de beskyller ingen. De var bara glada och ärofyllda för att vi ville äta av deras mat. Det var en ära för dem att bjuda oss på maten, trots att de var så fattiga och knappt hade mat för dagen. De hade kämpat och slitit för vår skull.

En dag när jag skulle bre en macka här hemma, i mitt överflödiga kök, väcktes jag av en insikt. Där halva mackan var bredd, såg jag framför mig de överflödiga länderna i norr, och där det var alldeles torrt, tänkte jag mig U-länderna.

Det jag vill säga är; tänk på att vara på det ni har, uppskatta det och lär er att vara nöjda med det. Det vi vill är ju att utjämna skillnaderna, bre smör på hela mackan, liksom.

Tack och hej / En överflöds – tjej

1 lista, 2 citat & 1 lista igen

Jag gillar:

- Doften av badbollar

- Ljudet från när man sätter på parfymlocket

- Hur nya böcker doftar

- Knäcka med tårna eller ryggen

- Ljudet av en biten våffla

- Att ha dörren öppen när jag är hemma själv

- Ljudet av nä någon sörplar i sig kaffe

- Nytvättad tvätt

- Instängda fuktiga tvättstugor

Jag gillar inte:

- Metall i munnen, tex en gaffel

- Disktrasor

- Ljudet & känslan från sugrörshålet i mc donalds muggarna när man ska sätta i sugröret

- Tandborstar över huvud taget

- Myggornas ljud och deras existens

- Diskmaskinslukt

- Lukten från dammsugare

- Ljudet av när man ställer ner ett porslinsfat på marmor

- Ruccola, som smakar som en blandning av bränt gummi & maskrosor



"Man kan kalla evolutionen för Gud, egentligen, det är ju bara en smaksak" / Lasse
"Ush, vad tafatt jag blir när jag inte får skriva på tavlan!" / Lasse

Äckliga ord som jag knappt kan säga utan att må illa:

- Bäcken

- Brosk

- Stimuli

- Kroppkaka

- Ruccola

- Brysselkol

- Bakteriekultur

- Livmoderkaka

... fy fan för orden!

Ett knippe Plötsligt - Freja - Anfall

Igår fick jag ett ryck. Jag tror jag lider av PFA (Plötsligt - Freja - Anfall). Jag kan få det ibland, bara sådär. Ett exempel är julafton. Plötsligt, mitt i paketöppnandet, kommer en bild på Sara som nyss klippt lugg upp i mina tankar, och en halv minut senare står jag framför spegeln och har klippt lugg. Detta kan kallas plötsligt anfall, med ett lätt leende på läpparna i vetskapen om att det är en klar o - överdrift jag talar om här. Det är en personlighet. En spontanitet som inte bör begränsas och hållas inom lås och bom. Jag säger som Laura Sweden: "Release Me". Man kan definitivt inte kalla det ett misslyckande, jag blev rätt nöjd med luggandet om jag får säga det själv, och detsamma gäller gårdagens plötsliga infalls - ryck. Jag fick nämligen ett Freja - infall att möblera om rummet. Och vid närmare begrundan tror jag detta infall utlöstes av att Daniel axidentally har flyttat och då fick han möblera om och placera och andra mysiga grejer i sitt nya rum. Så jag satte igång, helt enkelt.

Saker åkte ut
Saker fick säga farväl och lägga sig på vinden
Saker travades
Saker som kände andra saker fick säga "ses sen"
Saker som det var synd om slängdes
Saker som det inte var synd om blev lyckliga och behölls
Saker som var avundsjuka på andra saker blängde ilsket på dessa saker
Saker som inte trodde sig kunnas bli uppburna på vinden av Freja för att de var så tunga och klumpiga, lyckades Freja bära upp på vinden i alla fall
Saker som hade bosatt sig på ett ställe fick packa och flytta till ett annat ställe där sakerna säkert bekantade sig med mer sakliga saker än där de gamla sakerna tidigare bott.
Det vill säga, saker hände i Frejas rum.

Detdär med vinden är ett evinnerligt problem. Jag har en egen liten (som på senare tid har blivit stor) hörna längst bort i en mörk stackars vrå uppe på våran mysiga, hemliga vind. En såndärn typisk familjevind med plottriga grejer och travar och tavlor och stolar och lampor och nallar och skor. Där ligger saker från överallt och ingenstans ända bort till början av stenåldern ungefär. Jag har tänkt på att man borde ta ett Kol-14 test på några av de äldsta fynden och upptäcka saker som ingen tidigare skådat. Mamma tycker att jag helst inte ska lägga upp fler fynd på vinden. Jag fattar inte varför. Fast egentligen förstår jag henne visst det, när jag ser vindgolvet tryckas ner längre och längre ner i det stackars glasfibret för att åter tryckas längre ner av nya fynd. Så jag förstår. Men grejen är den att jag tycker att vissa saker kanske man vill ha igen liksom. Nej, jag är inte är någon som lider av JHSSASSP, "jag-har-så-svårt-att-slänga-saker-person", jag vill bara vara på den säkra sidan på nåt vis. Något kanske ligger där och ropar på mig plötsligt en dag, något kanske saknar gemenskap med saker på Frejas rum där det en gång växte upp, något kanske bara helt enkelt vill ner igen. Då vill jag finnas där för dem, stötta dem, ta emot dem och välkomna dem med en öppen famn. Men det tycker inte mamma. Men det tycker jag. Så det fick bli så. Jag passade nämligen på när mamma inte var hemma. Jag kände mig Smart med stort S.

Jag gjorde mig ett rum fyllt av värme, orientalisk romantik & seriös höstmyskänsla, och jag är banne mig nöjd. Det där med vinden tar jag en annan gång och bestämde mig för att lämna det bakom mig eller framför mig eller i alla fall inte nu och på mig. Jag tände alla ljus jag kunde, tände rökelse av jordgubbsessens, satte på en lugn, harmonisk CD, myste ner mig mellan varma, omslutande, nytvättade lakan och kuddar med en stor kopp höstigt the och riktigt, riktigt god mörk choklad, bara för att känna och välkomna dendär riktigt mysiga hösten i ett varmt, hemtrevligt rum, bara för att njuta av livet lite extra.

När jag är påväg dit havet sjunger

mår jag som humlan på sin ros.

När jag är påväg dit havet gungar

vill ingen humla flyga sin kos.

Greenpeace VS Studsvik

Jävvlar vilken grej det ska bli då! Det här är ju nästan komiskt! Ett litet fartyg med avfall från en bränslereaktor ska fraktas till England. Vissa (typ Greenpeace), är livrädda. Bara för att man inte har uppmärksammat att det finns cancerogena ämnen i tex. handdukar (vilket är lika ”farligt” som kärnbränslet), så tror man att kärnavfall är jättefarligt. För att man inte har något annat att jämföra med. Det är bevisat att vattenkraftverk och fördämningar skadar mycket mer människor i själva produktionen än vad ett kärnkraftverk gör. Många industrier släpper ut en massa avfall rätt ut i naturen, här vill man i alla fall göra något med det ändå förhållandevis ofarliga avfallet från en liten oskyldig stackars reaktor som lades ner -72. Tro inte att jag är emot Greenpeace. Inte i alla fall. De gör många bra saker. Men det här blev bara overkill. Nu blev detta som en liten söt ingress, för att du liksom få grepp om grejen (som du egentligen säkert redan har hört om och fått grepp om).



Runt Studsvik är det ett jävvla pådrag just nu; en massa poliser, hundar, Greenpeacemänniskor, Helikoptrar, Sjöfartsverket, Helikoptrar igen osv osv. Listan kan göras lång. Alla dessa grejer finns där. Ståendes. Bevakandes. Väntndes. De finns där, inte för att fartyget eller det som fartyget ska göra är olagligt, utan för att Greenpeace är där och protesterar – som fan. Det är hur kul som helst. Poliserna och hundarna och helikoptrarna och helikoptrarna igen och sjöfartsverket måste finnas där för att kontrollera att Greenpeacefolket inte GÖR ILLA SIG när de demonstrerar! Till exempel så hade en skadats när han i nån slags konstig protest – kalla den ett knippe panikartad – slängde sig i vattnet framför båten för att liksom stoppa den. Whey. Bra försök, gröna grabben. Dessutom är det lite synd om dem för de försöker sätta upp banderoller om att detta är farligt. Det går inte så bra. De tas ner av poliserna. Syynd. Om Greenpeacefolket själva hade fått välja (”om katten själv får välja”) så skulle de sätta upp en banderoll på fartyget, där det står att detta är skitfarligt, typ, och sedan ta kort på det och sedan skicka runt det i världen så att fler och fler vände sig emot det här som ju faktiskt inte är farligt. Det är lite gulligt, det hela. Men något som inte är gulligt, är att de upptar viktiga människor som behövs i ett samhälle! Jag menar, herre gud, det står just nu en oanvänd AMBULANS IFALL NÅGOT KANSKE EVENTUELLT (FÖRHOPPNINGSVIS INTE) SKULLE HÄNDA med det stackars hysteriska Greenpeacefolket. Jag säger bara jisses här. Vad ska man säga? Poliserna får dessutom sitta och vakta fartyget dag och natt innan det beger sig iväg, bara för att inte Greenpeacemänniskor ska skadas!

Det jag vill säga med det här är att Greenpeacefolket skulle kunna göra hur stor nytta som helst, fast nån annan stans. Hej.