måndag 12 november 2007
Engelbrekt - Expert på hjälp
Numera erbjuder Expert även hjälp till kineser som inte förstår sina räkningspapper OCH pensionärshjälp på hög nivå. I alla fall om ni hoppar in i Expertbutiken på Öster, om en viss Freja jobbar där just då.
Idag skedde två händelser som gjorde hela min dag. Efteråt kände jag mig som en räddande ängel, och jag var uppfylld av glädje och den uppskattning jag fick från de människro jag idag hjälpte. Mitt nya namn borde bli Engelbrekt. Härmed är jag en sån.
Jag hade varit ute från jobbet och Expertbutiken nån minut för luftintag, och stövlar in igen för att möta en tom Expertbutik sånär som på en kines som såg väldigt hjälpvillig ut. Jag frågade med god affärs-anda "Kan jag hjälpa dig med något?", och han säger på kines-engelska "Do you speak English?". När jag sa "yes" trodde han först inte på mig. Vet inte varför, men jag såg väl inte så engelsk:ig ut kanske. I denna historian spelar det ingen roll i alla fall. Han höll
fram två räkningspapper av företaget Vattenfall, och sade med förbryllad kines-min "I have just moved to Sweden and I know this is some kind of bill, but I don't know for what and I don't know what is stands here". Jag tänkte "Oh, vad kul att få försöka hjälpa så gott jag kan på engelska" och körde igång. Vi stod där i kanske 10 minuter. Han pekade på olika namn, till exempel "Elnäts...nånting". Jag höll för allt utom "El" och så berättade jag att det stod för electricity plus att jag sa det på svenska. För att förklara ordet nät, började jag visa en spindel med fingrarna, som gjorde ett jävla nät - och det roliga var att han förstod. Han gick där ifrån med ett leende, när han hade kommit dit med bekymrad min. Och jag kände mig stolt.
Dagens andra "first Aid" tillkom på följande sätt: Michelle hade haft en tant-kund och kom sen till mig och sa sorgset "Det var så synd om tanten som var här inne nyss, för hon såg väldigt dåligt och hade kommit hit i taxi för att köpa en radio. När hon insåg att det fanns två expert butiker i stan och att detta var fel, tittade hon ut genom skyltfönstret
bara för att konstatera att taxin hade kört iväg. Michelle fick jättedåligt samvete eftersom tanten undrade hur långt det var dit och vart den låg och att hon såg ju så dåligt. Hon kunde inte lämna butiken för att hjälpa tanten, men det kunde ju jag. Så även denna gång blev det som en film. Jag halvskriker: "Jag fixar det!!". Michelle och jag rusar ut på gatan, och kisar med ögonen för att bättre kuna urskilja en tant. Det är inte så lätt, alla gånger nämligen. Michell
skriker, likt om vore en film: "Där är hon!!" Och jag är inte sen att svara "Jag fixar deeet!". Det regnar men jag hinner inte ta på mig någon jacka här inte. Jag har ju tanter att rädda! Jag grabbar tag om hennes axel och förklarar läget. Då utbrister hon i värsta leendet och tackar mig ända in irån sitt hjärta. Sedan går vi där, arm i arm och talar om livet, påväg till expertbutik 2. Skylten lyser upp hela torget - tycker i alla fall jag. Så jag säger: "Seer du skylten - nu är vi nära!!". Eftersom hon inte ser ett skit svarar hon naturligtvis "nääe" och jag tänker doh! Väl framme stegar jag upp för experttrappan, håller upp dörren och tar tag i hennes lilla tanthand. Så är hon inne. Och jag har räddat hennes dag. Hela vägen tillbaka till Expert 1, i ösregnet, skrattar jag inombords.
fram två räkningspapper av företaget Vattenfall, och sade med förbryllad kines-min "I have just moved to Sweden and I know this is some kind of bill, but I don't know for what and I don't know what is stands here". Jag tänkte "Oh, vad kul att få försöka hjälpa så gott jag kan på engelska" och körde igång. Vi stod där i kanske 10 minuter. Han pekade på olika namn, till exempel "Elnäts...nånting". Jag höll för allt utom "El" och så berättade jag att det stod för electricity plus att jag sa det på svenska. För att förklara ordet nät, började jag visa en spindel med fingrarna, som gjorde ett jävla nät - och det roliga var att han förstod. Han gick där ifrån med ett leende, när han hade kommit dit med bekymrad min. Och jag kände mig stolt.
Dagens andra "first Aid" tillkom på följande sätt: Michelle hade haft en tant-kund och kom sen till mig och sa sorgset "Det var så synd om tanten som var här inne nyss, för hon såg väldigt dåligt och hade kommit hit i taxi för att köpa en radio. När hon insåg att det fanns två expert butiker i stan och att detta var fel, tittade hon ut genom skyltfönstret
bara för att konstatera att taxin hade kört iväg. Michelle fick jättedåligt samvete eftersom tanten undrade hur långt det var dit och vart den låg och att hon såg ju så dåligt. Hon kunde inte lämna butiken för att hjälpa tanten, men det kunde ju jag. Så även denna gång blev det som en film. Jag halvskriker: "Jag fixar det!!". Michelle och jag rusar ut på gatan, och kisar med ögonen för att bättre kuna urskilja en tant. Det är inte så lätt, alla gånger nämligen. Michell
skriker, likt om vore en film: "Där är hon!!" Och jag är inte sen att svara "Jag fixar deeet!". Det regnar men jag hinner inte ta på mig någon jacka här inte. Jag har ju tanter att rädda! Jag grabbar tag om hennes axel och förklarar läget. Då utbrister hon i värsta leendet och tackar mig ända in irån sitt hjärta. Sedan går vi där, arm i arm och talar om livet, påväg till expertbutik 2. Skylten lyser upp hela torget - tycker i alla fall jag. Så jag säger: "Seer du skylten - nu är vi nära!!". Eftersom hon inte ser ett skit svarar hon naturligtvis "nääe" och jag tänker doh! Väl framme stegar jag upp för experttrappan, håller upp dörren och tar tag i hennes lilla tanthand. Så är hon inne. Och jag har räddat hennes dag. Hela vägen tillbaka till Expert 1, i ösregnet, skrattar jag inombords.
onsdag 7 november 2007
Att bo i stan är som en film
Att bo i en lägenhet i stan är som en film. Det låter kanske märkligt, men faktum är att det stämmer - i alla fall för mig (och Therese). Jag bor ganska i o-stan, jag. Det innebär framför allt motion, men även planerande, frusenhet, tid, regnande, blåsande, motvindande och annat. Opraktiskt när man hade planerat att komma hem sent som fan. Då blir det denhär tankegången att "Oh-shit-det-enda-jag-vill-nu-är-att-vara-i-mitt-hus-,-dricka-2-liter-vatten-och-sedan-dö-påväg-ner-i-sängen". Då är man liksom inte supersugen på att - Wihoo! - cykla tre kilometer innan man kan påbörja ovanstående "komma-hem-från-typ-en-fest-ritual".
Sara slipper allt det här. Sara har flyttat. Till stan. Hon har flyttat rakt in i filmen. I stan kan inget negativt hända. Om man bor i stan är allt perfekt. Sara kan gå fram till köksfönstret och se en massa mysiga stads-kråkor, se ett mysigt riksbanken-harry-potter-slott, se en massa mysiga människor som cyklar och går och sånt, mysa ner sig i sammanhållningen och vetskapen om att även hon är med i en film.
Om jag bodde i stan skulle det liksom vara sol varje dag, det skulle vara ljust och jag skulle kunna stå och baka i myskläder i mitt ljusa kök och komma på att det fattas jäst och bo strax ovanför Hemköp och kila ner i bara dessa mysbyxor och typ jättemysiga innetofflor. Sånt skulle gå i den här filmen! Man kan också komma på att man vill köpa typ en halsduk, eller en kokosboll, eller hyra film, eller fika snabbt, och så vidare. Då kan man även råka stöta ihop med nån oväntad bekant på väg till den plats man nu är påväg. Allt händer här. Allt är mysigt. Och om man bor i stan kan man gå på krogen och komma på att "shit jag är i desperat behov av en hårtofs!" för att sedan gå tre meter för att hämta en. Eller om man heter Freja, "shit, jag har glömt mitt pass för sjunde gången och jag är lite trött på att cykla sammanlagt 6 km. för att få komma in här". Det skulle jag slippa. Det är nästan så jag skulle FÅ en lägenhet i stan av kommunen, för att jag är lite handikappad på det viset. Då minskar riskerna att jag kör ihjäl mig, men även att jag cyklar på en tant/andra levande organismer som strosar runt på Nyköpings alla gator.
Om jag skulle flytta till stan ser jag framför mig detta: Det skulle vara skitljust överallt, jag skulle ha en skitstor ljus säng, IKEA-möbler och fräsha grejer, det skulle vara lördag förmiddag, det skulle vara vår, det skulle finnas en stor balkong med en mysig fåtölj med ett fårskinn i och så skulle jag sitta där, inlindad i täcke och äta kokosbollar och dricka the och sola samtidigt som jag sitter och skriver en låt på min nyinköpta bärbara dator. Oj! Vilken dag det skulle vara! Wow! Om det sedan skulle vara brist på efterfester nånstans så skulle det inte längre vara det för då skulle jag kunna ha det. Och då skulle mamma och pappa bo precis bredvid men att ställena satt ihop på nåt vis. Shit, vad jag skulle vilja regissera den här filmen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
