Ett knippe Plötsligt - Freja - Anfall

Igår fick jag ett ryck. Jag tror jag lider av PFA (Plötsligt - Freja - Anfall). Jag kan få det ibland, bara sådär. Ett exempel är julafton. Plötsligt, mitt i paketöppnandet, kommer en bild på Sara som nyss klippt lugg upp i mina tankar, och en halv minut senare står jag framför spegeln och har klippt lugg. Detta kan kallas plötsligt anfall, med ett lätt leende på läpparna i vetskapen om att det är en klar o - överdrift jag talar om här. Det är en personlighet. En spontanitet som inte bör begränsas och hållas inom lås och bom. Jag säger som Laura Sweden: "Release Me". Man kan definitivt inte kalla det ett misslyckande, jag blev rätt nöjd med luggandet om jag får säga det själv, och detsamma gäller gårdagens plötsliga infalls - ryck. Jag fick nämligen ett Freja - infall att möblera om rummet. Och vid närmare begrundan tror jag detta infall utlöstes av att Daniel axidentally har flyttat och då fick han möblera om och placera och andra mysiga grejer i sitt nya rum. Så jag satte igång, helt enkelt.

Saker åkte ut
Saker fick säga farväl och lägga sig på vinden
Saker travades
Saker som kände andra saker fick säga "ses sen"
Saker som det var synd om slängdes
Saker som det inte var synd om blev lyckliga och behölls
Saker som var avundsjuka på andra saker blängde ilsket på dessa saker
Saker som inte trodde sig kunnas bli uppburna på vinden av Freja för att de var så tunga och klumpiga, lyckades Freja bära upp på vinden i alla fall
Saker som hade bosatt sig på ett ställe fick packa och flytta till ett annat ställe där sakerna säkert bekantade sig med mer sakliga saker än där de gamla sakerna tidigare bott.
Det vill säga, saker hände i Frejas rum.

Detdär med vinden är ett evinnerligt problem. Jag har en egen liten (som på senare tid har blivit stor) hörna längst bort i en mörk stackars vrå uppe på våran mysiga, hemliga vind. En såndärn typisk familjevind med plottriga grejer och travar och tavlor och stolar och lampor och nallar och skor. Där ligger saker från överallt och ingenstans ända bort till början av stenåldern ungefär. Jag har tänkt på att man borde ta ett Kol-14 test på några av de äldsta fynden och upptäcka saker som ingen tidigare skådat. Mamma tycker att jag helst inte ska lägga upp fler fynd på vinden. Jag fattar inte varför. Fast egentligen förstår jag henne visst det, när jag ser vindgolvet tryckas ner längre och längre ner i det stackars glasfibret för att åter tryckas längre ner av nya fynd. Så jag förstår. Men grejen är den att jag tycker att vissa saker kanske man vill ha igen liksom. Nej, jag är inte är någon som lider av JHSSASSP, "jag-har-så-svårt-att-slänga-saker-person", jag vill bara vara på den säkra sidan på nåt vis. Något kanske ligger där och ropar på mig plötsligt en dag, något kanske saknar gemenskap med saker på Frejas rum där det en gång växte upp, något kanske bara helt enkelt vill ner igen. Då vill jag finnas där för dem, stötta dem, ta emot dem och välkomna dem med en öppen famn. Men det tycker inte mamma. Men det tycker jag. Så det fick bli så. Jag passade nämligen på när mamma inte var hemma. Jag kände mig Smart med stort S.

Jag gjorde mig ett rum fyllt av värme, orientalisk romantik & seriös höstmyskänsla, och jag är banne mig nöjd. Det där med vinden tar jag en annan gång och bestämde mig för att lämna det bakom mig eller framför mig eller i alla fall inte nu och på mig. Jag tände alla ljus jag kunde, tände rökelse av jordgubbsessens, satte på en lugn, harmonisk CD, myste ner mig mellan varma, omslutande, nytvättade lakan och kuddar med en stor kopp höstigt the och riktigt, riktigt god mörk choklad, bara för att känna och välkomna dendär riktigt mysiga hösten i ett varmt, hemtrevligt rum, bara för att njuta av livet lite extra.