En mackas hemlighet

Tänk egentligen vad underbart det är att inte behöva tänka på hur länge ni står i duschen och låter vattnet rinna. Vissa av er har kanske varit i någon stuga någon gång där vattnet inte räcker hur länge som helst, och ni har suckat ”ooh”.

Jag slår vad om att ni har tänkt, medan ni sitter och skalar eran potatis, att ”gud vad jobbigt det här är”.

Jag gissar att ni säkert även har fått en oerhörd hungerkänsla vid ett antal tillfällen, gått till skafferiet som är proppfullt och tänkt att ”oh, vad jobbigt, vad ska jag välja, det finns så mycket?”.

Någon har säkert yttrat orden ”I-landsproblem” till dig, i just något av dessa tillfällen, och faktum är att uttrycket stämmer väldigt bra. Tänk vad bra vi har det här i Sverige. Ändå är vi så tillbakadragna, stela och sura. Vi hälsar knappt på varandra.

När jag var i Afrika för några år sedan, slogs jag av en insikt. Folk var fattiga, satt på gatan i söndertrasade kläder. Smutsiga barn spelade fotboll barfota med en pappersboll. Skillnaden är att här var alla glada. Alla hälsade, log, stannade och pratade med varandra. Till och med på bussen började folk som inte kände varandra att prata.

Här i Sverige är det annorlunda. Här vill vi absolut inte att någon vi inte känner ska sitta närmre än minst en meter ifrån oss. Och helst vill vi faktiskt ha sätet för oss själva, även om vi kanske inte alltid visar det.

När jag åkte med en proppfull lokalbuss i Kenya upptäckte jag att de inte alls beter sig som vi gör. Nej, här hjälpte de varandra att komma upp; tog varandra i händerna och drog. Mammor med för många barn, blev erbjudna hjälp från alla i bussen att hålla i något av barnen.

Det jag är förundrad över är just att människor som inte äger i stort sett något alls är gladare och lyckligare än de som man tror äger allt och lite till.

Det är alltså sant som man säger; pengar kan inte köpa lycka. I länder där man har det svårt är det ända som betyder något familj och vänner. De anser att så länge man har dem runt sig så finns det inget att beklaga sig över, hur svårt och kämpigt man än har det. Tänk om alla kunde ha den otroliga inställningen. Vilken värld det skulle bli!

När jag åkte till Kenya med skolan skulle vi besöka ett antal familjer på landsbygden. De visste sedan innan att 8 elever var på väg. De här familjerna kämpar för maten varje dag. Det som gjorde mig rörd var när jag fick se hur otroligt generösa de var emot oss. De hade nämligen, under flera månaders tid, samlat ihop den lilla mat de hade, och när vi stegade in i lerhyddan stod ett helt bord fyllt av väldoftande och välsmakande mat framför oss. Många av oss elever tog det här ganska hårt. Vi skämdes över vårat överflödiga liv. Men de beskyller ingen. De var bara glada och ärofyllda för att vi ville äta av deras mat. Det var en ära för dem att bjuda oss på maten, trots att de var så fattiga och knappt hade mat för dagen. De hade kämpat och slitit för vår skull.

En dag när jag skulle bre en macka här hemma, i mitt överflödiga kök, väcktes jag av en insikt. Där halva mackan var bredd, såg jag framför mig de överflödiga länderna i norr, och där det var alldeles torrt, tänkte jag mig U-länderna.

Det jag vill säga är; tänk på att vara på det ni har, uppskatta det och lär er att vara nöjda med det. Det vi vill är ju att utjämna skillnaderna, bre smör på hela mackan, liksom.

Tack och hej / En överflöds – tjej