Den finaste dagen jag vet.

Haha, just en snygg början på bloggandet! Jag skulle gå in på min mycket vackra, blanka svarta sida för att skriva ett litet inlägg eller två, bara för att glömma vad min egen sida heter (doh!). Men efter många om och men, fann jag den igen, och här sitter jag och skriver med min nyfunna vän.

Idag är det den finaste dagen jag vet. Det kan regna hur mycket det bara vill. Regna på, bara!Det är ändå bara som grädde på moset för mig. Idag vid tvåtiden är det den finaste dagen jag vet. Musikaffären idag och för exakt ett år sedan är den finaste affären jag vet. Daniel vid tvåtiden i musikaffären är det absolut finaste jag vet. Och exakt såhär har jag nu fått känna i ett år med Dig.

Dagen var grå och den verkade likaså vara utan mening.
Himlen öppnade sig och vattnade sin jord.
Men jag var glad ändå.
Jag kände mig full av värme och färg.
För trots att jag var blöt, och kall på utsidan,
var jag färgklicken på tavlan,
och färgen utgjordes av min kärlek till Dig
och den var starkare än ben och märg.
Jag trampade ner pedalen
och styrde min väg rakt in i Ditt hjärta,
medan regnet piskade mina leende kinder,
och jag kände bara glädje, ingen smärta.
Allt gjorde sitt yttersta för att stoppa mig;
blåsten, regnet, de gråa färgerna.
Men inget kan stoppa mig någonsin, när jag är påväg hem till Dig.
Nej, inget kunde stoppa mig.
Du var ju målet på min blöta väg,
så inget kunde stoppa mig någonsin,
när jag var påväg hem till Dig.

Nu ska jag försöka få en blund eller två i mina klarvakna ögon och i mitt huvud där bara en enda tanke cirklar omkring. Daniel.